Flaten, Kalle och mccloud

För er som inte redan har märkt det så är det väldigt praktiskt att åka till flaten. Vi har anammat detta faktum och åkt en del till flaten. Det enda egentliga resultatet av det är att vi har spenderat mycket tid vid flaten och att Kalle har kommit upp på mccloud; en led som antagligen inte klättras speciellt ofta. Av anledningar som säkert både är fler och olika. Stort grattis i alla fall. Jag filmade bestigningen i mörker och med hd-av-funktionen på. Typiskt. Typiskt flaten. På ett ganska härligt sätt.

Kalle på mccloud from Erik Lundqvist on Vimeo.

Roots

Eddie har ju alltid varit väldigt rolig. Nu har han dessutom blivit alldeles utomordentligt duktig på att klättra. Det tog lite tid för mig att acceptera det förstnämnda. Antagligen kommer det att ta ännu längre tid att acceptera det sistnämnda men en del i arbetet med detta är att skryta lite om hur duktig han har blivit. Så. Han har blivit väldigt duktig, min kompis Eddie. På att klättra.

roots from Edvard Stokstad on Vimeo.

Livet är inte alls som en chokladask

Första gången jag såg Forrest Gump grät jag mig genom hela filmen. Andra gången tyckte jag den var töntigt amerikansk. Tredje gången, vilket var i julas, grät jag igen. Cirkeln slöts. Det talas en del om chokladaskar - deras innehåll och likhet med livet självt som man aldrig riktigt kan förutspå. Slagkraftigt, underfundigt och gulligt. Spinner man vidare på begreppet chokladask så inser man dock att det inte alls ligger till på det viset. Snarare tvärt om. Nedan visas en bild på en typisk januarichokladask. Så såg januarichokladasken ut i januari förra året, året innan dess och så långt tillbaka någon levande människa kan minnas. 

För er som liksom mig använder denna lätt reviderade chokladaskteori för att beskriva klätterstockholm med omnejd så kan det ibland kännas lite dystert. Nog för att man kan åka till kalkstenen någon vecka för att piffa till det hela men även det känns som en januariask om man gör det för mycket. Pust pust. Motivationsbrist och gnäll. 

Å andra sidan. Chokladaskteorin blir vad man gör den till. Johan Luhr har klättrat fyra gånger så många nyturer som jag har gjort turer. Och fler än hälften av dem finns i Stockholm. Så jag kan ju knappast ha klättrat allt. Och det kan väl knappast du heller om du inte heter Scott?! Skärpning. Och det finns faktiskt en väldans massa olika chokladaskar i världen som man inte har en aning om vad de rymmer om man inte åker till siurana varje vår. Ta Simon och Elias t ex. De ska klättra på Cuba. Visste inte ens att det fanns chokladaskar där. Men det gör det ju såklart. De har inte bara bytt alladin mot paradis som brukar vara ett första steg mot förnyelse. Dom har bytt alladin mot något som i värsta fall inte ens finns. Inspirerande och jag hoppas att vi snart får läsa om deras upplevelser. Själv ska jag lära mig att äta romrussin till våren! 

Att sända är bästa knarket.

Efter nästan tre veckor i Siurana börjar bitarna falla på plats.
Vädret har varit fantastiskt! Några kalla nätter och blåsiga dagar, men vad gör väl det när världens bästa klippor väntar utanför bilfönstret varje morgon.

Under två soliga dagar fortsatte jag arbeta på mitt projekt Memorias de una Sepia uppe i Siuranella Centre, och efter att fingertoppshuden nästan helt skavts bort så hade jag nästan gett upp hoppet. Det skulle nog inte gå den här resan heller. Då sektorn ligger helt sydvänt börjar solen värma upp kruxsloperserna till ohyggliga grader redan från kl 9 på morgonen.

Så kom den där dagen som jag väntat på, ca 8 grader och molnigt.
Efter några misslyckade försök då jag föll både i, och strax efter första kruxet, ställde jag mig redo för ett absolut sista gå. Sen skulle jag ge upp leden.
Jag kom upp till kruxet, tog i för allt vad underarmarna kunde leverera, och föll....

Sen kom regnet och molnen.

Arg och trött kom jag ner, tog ut det första karbinparet och bestämde mig för att det helt enkelt inte skulle gå. Men då hände något, något som hänt så många gånger tidigare. Fingertopparna började surra och jag kände varmt blod cirkulera i kroppen.
Ett sista gå får det bli! På med pannlampan, av med tjocktröjan. Till min stora förvåning kommer jag lätt förbi kruxet, upp förbi nästa lite kluriga del och upp till den så välbehövliga vilan.
När jag hänger där i nästan kolsvart mörker, med bara pannlampan till hjälp inser jag, det är ju nu jag måste göra leden. Detta är inte bara ett försök på skoj längre.

Nervöst lämnar jag vilan, drar mig skrikandes igenom nästa krux och befinner mig helt plötsligt på lättare terräng. Nu är det bara en sista klurigare passage mellan mig och toppen.
En fin hejarklack börjar arta sig under mig, både vänner och sporadiskt folk som fått för sig att stanna i mörkret för att se hur det går.
På sedvanligt Leidebranskt maner skippar jag sista kruxet och dynar mellan juggarna istället. Skrikandes fångar jag den sista juggen, och en av de finaste klätterupplevelserna jag någonsin haft kommer till sin ända. Adrenlainet pumpar genom kroppen och det var längesen jag blev så glad för ett sänd.

Två dagar senare (igår) fick jag även äran att dra mig upp för den klassiska (polerade/eliminationen) Anabolica. Så otroligt skönt och lättande att aldrig behöva klättra den igen. Visst blev jag glad, men inte i närheten så glad som tidigare.

Nu känns det som att jag kan slappna av mer, och det är väl dags att hitta något nytt projekt.

Eric Marty på El Prado Del Rey, 7b+

En dag då dimman föll över El Pati.

En glad Vang framför det bästa lammet i Katalonien.

På Lo Refugio.

 En dimmig morgonfrukost.

Äntligen tillbaka!

Nästan 10 månader har passerat sen mitt senaste besök på den iberiska halvön men nu är jag äntligen tillbaka. Denna gång med nyinförskaffad klätterbil och för en gångs skull i faktiskt helt okej klätterform.

Resan ner var lång, efter att ha fastnat i trafiken i Tyskland så blev den totala resetiden 36 timmar på 3 dagar, från Stockholm till Cornudella de Montsant. Men Citroenen skötte sig som den skulle, så tur var det.

Efter första veckan kan jag konstatera följande:

• Spanien är bäst.
• Huden växer inte så fort som den ska.
• Dirtbaglivet är underbart.

För närvarande jobbar jag på några gamla projekt, som t.ex. den vidriga leden Anabolica. Jag vet faktiskt inte ens varför jag försöker. Igår slet jag även bort de sista fingertopparna på Memorias de una Sepia uppe i Siuranella Centre.

Mer uppdateringar kommer inom kort!

Vang framför Cittran.

Mikael Wikner på ball 7b+, Siuranella Centre

Tysk unge på Ramadan, 8b

Julstök

Snart kommer visserligen Elias och Simon att genomgå någon form av återuppståndelse när dom far iväg på trettioårskrisklätterresa till USA för att uppleva det där som dom numer utspridda och blasé karbingrabbarna med framgång testade för tio år sedan. För oss vanliga människor (Martin givetvis  exkluderad) som utgör den grund varpå samhället vilar är utsvävningar som detta ingenting vi ens vågar drömma om. Men vi kan ju ägna oss åt andra nästan lika tillfredsställande sysslor för att hålla lågan i liv under dessa mörka vintermånader.

I går prövade jag, för att ta ett exempel, att rengöra ett par av mina klätterskor med vad som för tillfället verkar vara lysande resultat. Upprinnelsen var att Anton kom förbi med ett par skor han fått av mig någon vecka innan som han rengjort till oigenkännlighet. Receptet är ättiksspritbad varvat med grönsåpaskrubb. Gummit klarar sig fint och blir nästan mer stickigt än innan, lukten som jag iofs genom åren lärt mig tycka är ganska hemtrevlig är som bortblåst. Fördelen med proceduren är att ättiksspritbadet klarar sig på egen hand under natten och sedan behövs bara en vilodag för skorna att torka vilket gör att man är "up and running" dagen efter. FRÄSCHT. 

Nästa vecka kommer Peter på besök och då ska vi lära oss hur man klättrar med basebollkeps. Till dess - allt gott!

Inte mycket liv i stugan, utom för vissa.

Idag klättrade jag för första gången på en och en halv månad.
Efter långresan tog det bara slut på motivationen, men nu är tanken att den ska växa till liv igen i form av en långweekend i Västervik. Vill får väl se hur det går.

Sommaren verkar ha greppat tag i även herr Lundqvist (som gärna får rätta mig om jag har fel) som har tagit till sjöäventyr i väntan på sticket.
Simon har åkt på roadtrip till kontinenten med Eddie och Matilda så han lär väl få mycket gjort i Ceuse får vi hoppas. Peter har jag inte hört av sen SKF's trevliga 30-årsjubileum, men han är väl säkert lika stark som alltid.

Kan det vara slut på sommareländet någon gång så man får någonting gjort?

Förövrigt så satte jag min första atomic butt-bounce på slaklinan förra veckan. Sådeså Erik!

Martin var i Thailand

Alldeles för länge

Resultat!

Vi jobbar mycket iMessage nu. Dygnet runt.

Grattis igen

Peter. Som numer är i boulderfinal. På bortaplan. Vi önskar dig lycka till! Du är starkast.